Varför tränar vi snabbhet när vi ska tävla på milen?

Nu börjar den ambitiösa gruppen löpare i Akalla Run lägga grunden inför 2017.
Fokus är teknik, spänst och sprint.  Det är kanske inte vad du förväntar dig av en grupp medeldistans- och långdistanslöpare, men tänk efter…

Hur kan Mo Farah och de etiopiska löparna först springa så fort och sen ändå avsluta med ett sista varv på 52-53 sekunder?

Abdihakim, Mohamed och Khalil springer ifrån mig
Abdihakim, Mohamed och Khalil springer ifrån mig

Jag tror inte svaret är att de har sparat sina krafter. Inte ens de här löparna kan spara på sina krafter medan de springer de första 24 varven på under 27 minuter.

Istället lär den första delen av svaret vara att Mo Farah KAN springa väldigt fort.  Om han vore Svensk skulle han nog platsa i landslaget på 4*400m.

Kenenisa Bekele berättar att i unga år tränade han väldigt mycket snabbhet. Det är förstås helt nödvändigt.

Etiopiens stora hjälte när Gebrelassie, Bekele och Dibaba växte upp var spurtkanonen Miruts Yifter, som avslutade loppen på 5000m och 10 000m i VM och OS genom att flyga ifrån konkurrenterna de sista 300 metrarna.  Det gjorde det förstås naturligt för alla Etiopiska ungdomar att träna mycket snabbhet.
Den andra hemligheten tror jag är att Etiopierna tränar på att springa fort när de är trötta. I Etiopien lär det vara standard att alla hårda pass avslutas med sex riktigt snabba hundringar. Det tränar upp insikten om att man faktiskt KAN springa fort trots att man är helt slutkörd.

Det är nämligen olika system som används. Först springer du intervaller eller ett längre lopp med hjälp av det aeroba systemet (som använder syre) och mestadels dina uthålliga muskelfibrer.

Sen spurtar du med hjälp av det anaeroba systemet (som inte använder syre men som ger dig mjölksyra) och de snabba muskelfibrerna.  Därför går det att spurta när du är trött; men du måste ”lära kroppen” att göra det.

Att träna maximal snabbhet ger också positiva effekter på din uthållighet. Det är ganska ny kunskap bland forskarna, även om etiopiska löpare har tränat så länge.

En långdistanslöpare som bara tränar uthållighet blir alltså inte ens en konkurrenskraftig maratonlöpare. Eftersom konkurrenterna förutom 20-25 mil i veckan dessutom tränar snabbhet så får de då högre syreupptagning.  Den kapaciteten behövs för att avspänt löpa fyra mil i 29.30-fart per mil och sen vara beredd på en avgörande farthöjning.

Det är förstås inte säkert att någon av de ambitiösa talangerna i Akalla Run når internationell elit, men varför sikta lägre?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *