När snön faller längs med marken, snarare än ner mot den, då är det lätt att stanna inne. Det är en valmöjlighet. Det finns två till.
Den andra valmöjligheten är att ge sig ut. Tänka ”jag är tuff, jag är hård” för att stålsätta sig mot blåsten som piskar snön mot ansiktet. Det är inget dumt val. Dushen efteråt är ljuvlig, och sen sätter du dig ner med en varm soppa och bara njuter.
Den tredje vägen är också att dra på sig skorna och ge sig ut. Igår var vi fem löpare som samlades kl. sex i Akalla by. Jag gav dem varsin pannlampa och varsin reflex för nu skulle vi ut i den mörka skogen. När snön, snöblasket eller regnet faller åt sidan så är det skönast att springa i skogen. Här är ett klipp från skogslöpningen.
En nybörjare sprang i helt blanka inomhus-skor. När han halkade omkull i en utförslöpa drog jag av mig mina dubbade orienteringsskor och satte på honom. Efter 40 år som löpare kan jag nästan springa skog i vilka skor som helst.
I skogen sprang vi mot vindriktningen i en halvtimme. När vi kom till skogens slut sjöng jag Ulf Lundells ”Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart” innan vi sprang ut på det långa, långa gärdet. Snön piskade oss på kinden men vi vände ryggen mot snön och sprang windprints (100m sprint följt av 100m jogg) längs hela det långa, långa fältet.
Sen avslutade vi med en sprint-cup där ettan fick 3 poäng, tvåan 2 och trean 1 poäng. Vi sprang fem lopp om 150 meter i en decimeter djup snö men svag utförsbacke och med en halv storm i ryggen. Länge trodde jag att jag skulle kunna vara med och konkurrera om andra-tredje plats, men nej. Jag blev sist, som en 55-årig gubbe ska. Inför sista omgången var det helt oavgjort. Det blev en väldigt spännande avslutning och ett riktigt kul pass.
Antalet metrar på asfalt=0
Antalet metrar på snötäckta fält=1 500
Antalet metrar i skogen=8 000